2016
Har läst Lina Wolffs ”De polyglotta älskarna”. På de första sidorna skulle man ännu kunna vara lite osäker om vart romanen ska ta vägen. Lina har en förmåga att utgå från personer och situationer som gränsar till klichéer, men efter några sidor i hennes händer är varken klichéer eller något annat sig likt. Hon skapar ett eget landskap av mänskliga passioner, tarvligheter, komik och tragik. Man har aldrig sett på maken, ändå känns allting på något sätt bekant. Det vardagliga blir surrealistiskt och tvärtom.
Romanen har tre huvudpersoner och ett myller av bifigurer. Tidsplanen är också flera, men till slut knyts de ihop, eller stöter i alla fall ihop mer eller mindre varaktigt. Handlingen är bitvis spännande och trots vindlingarna ganska lätt att följa. Det vimlar av oväntade episoder, bilder, kommentarer och iakttagelser om män och kvinnor, sex, makt och förnedring, klass och bildning, och om litteratur, kort sagt om livet. I Linas värld blandas högt och lågt på oväntade sätt, men det känns aldrig långsökt eller krystat. Allt är inte lättsmält och inget är lättköpt. Här samsas det mesta utom hjältar och skurkar, för några endimensionella figurer ryms inte bland de polyglotta älskarna. Linas värld är som en absurd men avslöjande karrikatyr av den vanliga världen. Det här är årets roman för mig!
www.adlibris.com/se/bok/de-polyglotta-alskarna-9789100156626
Har just läst
Elena Ferrante: Min fantastiska väninna (L’amica geniale), den första av fyra romaner om vännerna Elena och Lila, som tydligen har blivit en internationell succé. Bara de två första är ännu utgivna på svenska. Visst är det en fängslande uppväxtskildring från Neapels arbetarklass på femtiotalet. Men någon stor litteratur är det knappast. Trots att historien berättas i jagform är närvarokänslan ganska låg och berättandet distanserat, sett utifrån, dels från den vuxnes förklarande och tolkande perspektiv, dels från den lyckade klassresenärens bildade medelklassperspektiv. Som läsare bjuds man inte riktigt in i situationerna. Allt känns en aning tillrättalagt. Det är också en skildring märkligt fattig på sinnesintryck och konkreta detaljer. Vill man läsa en riktigt bra nutida neapolitanska rekommenderar jag hellre Valeria Parrella. Och vill man ha en barndomsskildring med stark närvaro – Simona Vinci, vars romaner utspelar sig på Po-slätten.
www.bokus.com/bok/9789113061719/min-fantastiska-vaninna
Har just läst
Jenny Erpenbeck: Natt för gott (Aller Tage Abend), Bonniers 2016, 276 sidor.
Det här är en fantastisk roman där huvudpersonen lever flera liv, dör flera dödar och ändå lever ett och samma liv som i sig rymmer den europeiska historien 1900-1990. Det låter inte klokt, men det är ändå en tydlig, glasklar livsberättelse i en bergfast realistisk tradition. Huvudpersonen lever och dör i tur och ordning i Galizien, Wien, Moskva, Centralasien och Berlin. Erpenbeck är otroligt skicklig på att krypa in under skinnet på sina personer. Hon är en av de absolut bästa nutida författarna, utan reservation. Romanen är rörande, gastkramande, upprörande, allt man kan begära. Om någon ännu inte har fattat att fiktionen kan berätta så mycket mer om verkligheten och livet än vad faktatexter kan, då borde de läsa Erpenbeck! I Hemsökelse (Heimsuchung) 2010 gestaltade hon tysk och europeisk historia i allegorisk form. Den var också riktigt bra. Men här är det inga allegorier utan rakt på. Superbra!
www.bokus.com/bok/9789100144999/natt-for-gott
2015
Har just läst
Ljudmila Ulitskaja: Det gröna tältet (Зеленый шатер)
Denna mastodontroman av en av Rysslands främsta nutida romanförfattare är som det sena 1900-talets Krig och fred. På 650 sidor får man bekanta sig med en massa unika människor och levnadsöden mellan 1953 (Stalins död) och 1992. Det börjar som så ofta med en lärare som får några skolgrabbar intresserade av riktig poesi, och så fortsätter det med samizdatutgivning, dissidentrörelse, förföljelser, antisemitism, gulag, psyk”vård”, emigration osv. Tonvikten ligger ändå på vardagsliv och relationer för vanliga och ovanliga människor. Huvudfigurerna är fiktiva, men historiska personer skymtar i utkanten. Varje kapitel är en avslutad episod, men undan för undan väver Ulitskaja ihop en stark berättelse. Rekommenderas!
www.adlibris.com/se/bok/det-grona-taltet-9789187891267
2014
www.bokus.com/bok/9789186497415/dora-bruder
Patrick Modiano: Dora Bruder
I samband med nobelpriset till Patrick Modiano har det talats mycket om gatuadresser i Paris under ockupationsåren. Tidigare hade jag bara läst ”Lilla smycket” (La petite bijou), och där var de dragen inte typiska. Men i ”Dora Bruder” är de desto tydligare. Romanen utgörs av författarens försök att spåra och samla information om en okänd kvinna som efterlysts i en liten tidiningannons från krigsårens Paris. Texten redovisar tjogtals med gatuadresser, bostäder, hotell, skolor, barer, polisstationer, fängelser osv som (kanske) haft betydelse för Dora Bruder och/eller författaren och hans föräldrar. Sökandet efter Dora blir nämligen också ett slags sökande efter hans egen historia, liksom efter en glömd, överslätad och begravd fransk och europeisk historia. Ofta tvingas han skriva ”jag vet inte”, ”det finns inget spår av”, ”vi kommer aldrig att få veta” – eller ställa frågor snarare än att ge svar. Resultatet är märkligt nog en fängslande, lättläst, spännande och sorglig roman jag inte kunde lägga ifrån mig. Rekommenderas!
www.adlibris.com/se/bok/timme-noll-9789127139701
Lotta Lundberg: Timme Noll
Efter att ett tjugotal gånger ha passerat på transitvisum genom Östtyskland kommer jag aldrig att glömma tullarnas ständigt lika korrekta fråga ”Haben Sie Waffen, Ammunition oder Sprengstoffe?” och inte heller mitt vänligt beklagande svar ”Nein”, för säkerhets skull utan humoristiska tillägg av typen ”leider nicht”.
Efter att ha bott tio år i Berlin borde Lotta Lundberg kanske skaffa sig en bra redaktör på Natur & Kultur, en som vet att ”sprängstoff” på svenska bara används i överförd mening och därför blir lite komiskt när man talar om de sprängämnen som ingick i andra världskrigets bombmattor över Berlin.
Detta är ju verkligen en bagatell, men bor man i Berlin borde man veta att även språket har sina sektorsgränser. Det finns några fler exempel. Om man lever länge i ett grannland med besläktat språk kan det lätt hända att man påverkas. Även Hjalmar Söderbergs glasklara stil fick mot slutet en del inslag av danismer.
Lotta Lundbergs senaste roman Timme noll utspelar sig alltså i Berlin 1945. Dessutom i Uppsala 1983-85 samt i Roslagen m.m. 2004-05. Tre olika berättelser med (i huvudsak) olika persongallerier. Självklart väntar man otåligt på att upptäcka hur de ska knytas ihop. Det finns några gemensamma ledmotiv – Cordelia Edvardson och myten om Persefone – men det mesta får man faktiskt knyta ihop själv, vilket inte behöver vara någon nackdel. Det är tre starka berättelser om människors försök att hantera grundläggande svek i sina närmaste familjerelationer. En av dem, den från 1945, är plågsam att läsa, men den varvas alltså med två andra som inte är riktigt lika svarta.
Om jag jämför med Lotta Lundbergs förra roman Ön, som jag tyckte var en kolonialistisk kollaps, så är hon nu tillbaka på lite fastare europeisk mark, utan att för den skull skriva läsaren något på näsan. Det är skönt att det finns enstaka författare som låter sina romanfigurer leva och verka i ett omgivande samhälle istället för i lufttomma rum.
www.adlibris.com/se/bok/on-9789127135024
Lotta Lundberg: Ön
Pitcairn Island är en pytteliten ö i södra Stilla Havet. 1790 bosatte sig några myterister från Bounty där tillsammans med några polynesiska kvinnor och män de tagit med sig (oklart hur) från Tahiti. De polynesiska männen dog inom kort (oklart hur), så dagens lilla folkgrupp av Pitcairnbor härstammar från dessa brittiska sjömän och polynesiska kvinnor. Även deras språk är en engelsk-polynesisk blandning. Om man ska betrakta detta ursprung som ett kolonialt övergrepp eller inte kan kanske diskuteras. Ön är idag en brittisk koloni med cirka 50 invånare.
2004 dömdes sex män, vilket var hälften av de vuxna männen på ön, efter brittisk lag till fängelse för sexuella övergrepp på minderåriga flickor, vilka eventuellt hade pågått i generationer.
Lotta Lundbergs roman Ön bygger på denna historiska grund, dock utan att nämna namnet Pitcairn. Berättare är en svensk kvinnlig f.d. läkare. Hon beskriver sitt liv på ön med ett visst mått av förakt för lokalbefolkningens vanor, liksom mot den juridiska undersökningskommission som sänts ut från Storbritannien för att utreda anmälningarna om övergrepp. Personerna i kommissionen blir närmast löjliga karrikatyrer, och författarens avståndstagande från dem skiner igenom.
Man kan säga att romanen handlar om två eventuella övergrepp, dels de sexuella, dels det juridiska. I det första fallet ifrågasätter romanen om det verkligen kan kallas övergrepp ifall offren själva inte upplever det som sådana. I det andra fallet gäller det om stats- eller kolonialmakten har moralisk rätt att förklara lokala sedvänjor som brott. Det är ganska tydligt vad författaren själv anser, särskilt i det senare fallet.
Lotta Lundberg nämner inte det evetuella ur-övergreppet – hur Pitcairns befolkning uppkom. Istället gör hon sin ö till en rent polynesisk miljö, och denna beskriver hon på ett sätt som liknar den klassiska koloniala schablonbilden av Söderhavet – ett paradis med fri sex, vilket förstås var en sexuell fantasi bland förra sekelskiftets europeiska viktorianska borgerskap och inte hade mycket att göra med ett verkligt Polynesien.
Det är uppenbart att bakom romanen ligger Lotta Lundbergs egen sexualpolitiska agenda, vilket jag menar tynger romanen så mycket att den havererar. I mitt tycke faller hon själv i de koloniala fällor hon vill frilägga. Tråkigt, för historien om det verkliga Pitcairn är värd ett bättre öde.
www.adlibris.com/se/bok/ett-sa-starkt-ljus-9789174995602
Lyra Ekström Lindbäck: Ett så starkt ljus
Lyra Ekström Lindbäcks roman Ett så starkt ljus är nominerad till Augustpriset, helt berättigat, vill jag påstå utan att ha läst de övriga nominerade. Den handlar om 23-åriga Saras vilsna sökande efter besvarad kärlek, om hennes och hennes vänners längtan efter en tillvaro där deras personligheter får vara självklara och inte klassas som avvikande. Vi möter personer som är eller vill vara flator, transpersoner och varken män eller kvinnor. Ändå finns det inget programmatiskt över romanen, utan personerna och situationerna känns äkta och unika. En svaghet är att jagberättaren Sara länge är oerhört passiv i det yttre, men genom hennes tankar lär man ändå känna henne. Slutet av romanen har större konkretion, dels i dialoger, dels genom jagets agerande och beslut att skriva en (denna) roman om sitt liv. Det är uppenbart att Lyra Ekström Lindbäck är en ovanlig författarbegåvning. Hon är född 1990, och redan som 22-åring 2012 debuterade hon med romanen Tillhör Lyra Ekström Lindbäck, som inte liknar något jag läst tidigare. Den är en rasande rolig metalitterär sadomasochistisk uppgörelse med förhållandet mellan författare, läsare, huvudperson och kritiker. Den som lever får se vart detta märkliga författarskap ska ta vägen.
www.adlibris.com/se/bok/den-andra-kvinnan-9789113058016
Therese Bohman: Den andra kvinnan
Om en författare skriver en roman i jagform där en ung kvinna, köksbiträde på ett sjukhus, blir älskarinna till en dubbelt så gammal gift överläkare på samma sjukhus, kallar romanen Den andra kvinnan och blir om inte hyllad så i alla fall positivt uppmärksammad i kulturella media, då förväntar jag mig att hitta något utöver eller kanske under schablonerna. Jag utgår från att det kommer att vara något mer än kärlek på lasarett. Tyvärr får jag vänta länge och till största delen förgäves på detta något. Therese Bohmans roman är lättläst och berättarrösten är sympatisk. Men de första två tredjedelarna är ett ganska tråkigt och ytligt återbruk av schabloner. Det finns i och för sig närvarokänsla i scenerna, men jagets oavbrutna analyserande av allt hon gör och inte gör är i mitt tycke inget bra hantverk. I den sista tredjedelen stiger spänningen som förväntat, men slutet känns långsökt, en nödlösning i brist på bättre.
Det finns ett inte särskilt övertygande klassperspektiv i historien. Dessutom har jaget en uttalad önskan att uppleva något som hon kan skriva en roman om. Den andra kvinnan utspelar sig i Norrköping. Man kan säga att staden spelar en huvudroll i berättelsen, men jag upplever även denna roll som en krystad konstruktion.
www.adlibris.com/se/bok/americanah-9789174294064
Chimamanda Ngozi Adichie: Americanah
Chimamanda Ngozi Adichie är mest känd för En halv gul sol, en stark roman som utspelar sig under Biafrakriget. Även barndomsskildringen Lila hibiskus och novellsamlingen Det där som nästan kväver dig är riktigt bra och övertygande skildringar av människors livsvillkor och förhållanden.
Dessa tre böcker är förlagda till Nigeria. Hennes nya bok Americanah utspelar sig i Nigeria och USA. Det är en kärleksroman om människor i Nigeria som drömmer om att komma till USA, om nigerianer som bor i USA och om nigerianer som återvänder från USA till Nigeria. Därutöver är det en debattbok om ras i USA: om den bisarra amerikanska synen på raser och om förhållandet mellan människor i dessa så kallade raser, allt betraktat ur en afrikans synvinkel.
I dessa mera opinionsbildande delar är Adichie ofta klarsynt men kanske inte alltid så djuplodande, ibland rolig men lika ofta lätt gnällig. Men framför allt tycker jag kombinationen är mindre lyckad och romanbygget dignar lite under debattbördan. Jag hade iallafall föredragit att hon hade bakat in debattinläggen i romangestaltningen hellre än att strö dem ovanpå.
Själva romanen – speciellt de delar som utspelar sig i Nigeria – är dock bra. Kanske inte i klass med hennes tidigare, men helt okej. Adichie skriver lättsamt och lättläst både om vardagsliv och livskriser, och trots de främmande miljöerna får jag en stark närvarokänsla. Jag är normalt ingen vän av jättetjocka romaner, men i det här fallet var 585 sidor inget problem.
www.bokus.com/bok/9789187119293/en-krog-maste-du-alltid-lamna
Sten O Andersson: En krog måste du alltid lämna
I denna roman får vi följa Olof från cirka 15 till cirka 25 års ålder. Det är femtiotal, Olof har växt upp i ett arbetarhem i Eskilstuna och har en ambition – att slippa jobba på fabrik. Han blir kockelev på restaurang, jobbar som kock några år, därefter som försäljare, för att sedan gå på folkhögskola och socialhögskola. Sista kapitlet är en slags epilog många år senare.
Romanens särklassiga styrka är den fantastiska tids- och närvarokänslan i detaljerna. Jag tror aldrig jag har läst en roman som så rikt och konsekvent skildrar livet för arbetarungdomar på tidigt femtiotal. Det gäller både föremål, stämningar, livsvillkor och relationer mellan människor.
Den miljö som gestaltas allra intensivast är restaurangköket på Grand Hotell med dess mängd av olika arbetsplatser och arbetsmoment. I stort sett hela romanen berättas i ett rasande tempo, vilket passar särskilt bra just till det stressiga arbetet i restaurangköket. Däremot skulle jag ha önskat mig mera vilopunkter i berättelsen i övrigt. Man kommer aldrig Olof riktigt in på livet, eftersom det hela tiden händer nya saker i en outsinlig ström. Ett par gånger sker skiften mellan tider och scener så snabbt att jag tappar bort mig, men framför allt är det bristen på vila och eftertanke som gör mig lite andfådd under läsningen.
Större delen av romanen ägnas alltså åt yrkesarbete och studier, men även Olofs kontakter med flickor får en del utrymme. Dessa scener är i mitt tycke inte lika levande som arbetet. Vad romanens titel egentligen syftar på gick mig dessvärre förbi. Sammantaget var det ändå med stort nöje jag sträckläste skildringen.
www.adlibris.com/se/bok/jag-heter-inte-miriam-9789173374668
Majgull Axelsson: Jag heter inte Miriam
Majgull Axelsson har skrivit ett antal bra romaner. Hennes romanfigurer rör sig aldrig i ett lufttomt rum, utan i ett verkligt samhälle, oftast nutida svenskt och/eller globalt. Sociala förhållanden spelar ofta en viktig roll i handlingen. Detta gäller i högsta grad för Jag heter inte Miriam. Huvudpersonen är en tysk romsk tonårsflicka under andra världskriget. Under transporten till Auschwitz råkar hon av en slump byta identitet med en judisk flicka och kommer i fortsättningen att gälla som judinna. Hon hamnar senare i Ravensbrück, överlever genom olika tillfälligheter och kommer till Sverige med de vita bussarna. Här tvingas hon anpassa sig till svensk medelklassmentalitet.
Denna grundidé gör det möjligt för författaren att jämföra romers och judars situation i olika tider och sammanhang. Idén kan tyckas långsökt, men jag köper den. När hon är åttiofem år, dvs i nutid, råkar hon undslippa sig orden Jag heter inte Miriam, och så småningom berättar hon för sitt barnbarn om sitt liv medan de promenerar runt en sjö i Nässjö, vilket utgör bokens huvudhandling.
Majgull Axelsson är ju i grunden journalist och uppenbarligen en jävel på research. Tyvärr kan hon inte avstå från att använda allt hon har läst sig till. Så t ex berättar hon om romernas läger i Auschwitz, trots att Malika/Miriam aldrig hamnar där. Men framför allt väver hon in de s.k. tattarkravallerna i Jönköping i historien. Det handlar om några dagar 1948 då en rasistmobb attackerar och misshandlar resandefamiljer i deras bostäder. Händelsen förtjänar absolut att göras mera känd, men jag tycker ändå att Majgull Axelsson gapar över lite väl mycket. Jag vill inte påstå att hon mister hela stycket, men kanske får hon lite kramp i käkarna. För att fortsätta med ordstäven skulle jag säga: ”Hälften vore nog, sa hon som fick trillingar”.
Trots denna invändning är det en bra roman, om än inte hennes bästa. I likhet med ett gäng andra kvinnliga journalister som blivit författare skriver Majgull Axelsson en effektiv, smidig prosa som gör att jag gärna läser vidare.
www.bokus.com/bok/9789113053721/det-jag-redan-minns-en-roman-i-16-noveller
Mats Kempes noveller brukar vara avskalade, precisa, lågmälda. ”Det jag redan minns” är lite annorlunda. Här har han byggt en slags roman av de sexton novellerna, och dessutom tar han ut svängarna betydligt mer än vanligt när det gäller stilen. Här finns mängder med anspelningar på fantasy och andra litterära genrer. Men kanske leker han främst med själva skrivandet. Rollfördelningen mellan författare, läsare och de personern som det berättas om löses upp, åtminstone skenbart. Stämningen är stundtals lätt klaustrofobisk, men resultatet blir ändå ganska uppsluppet. En spralligare Kempe än man varit van vid. Ändå fortfarande mycket exakt i uttrycket. Kul läsupplevelse!
www.bokus.com/bok/9789187347245/kalmars-jagarinnor
Det råder ingen större brist på uttråkade och upproriska småstadstonårstjejer i den nyare litteraturen. Ändå kommer jag garanterat att minnas ”Kalmars jägarinnor” bättre än de flesta andra mellan Åmål och Clèves. Tove Folkesson har egentligen inte mer dramatik att berätta än andra, snarare är det händelselösheten som är huvudhandling. Men hon gestaltar detta tillstånd med en ovanligt säker och egen röst. Romanen är full av välformulerade uttryck som man kanske också kommer att minnas en stund. Några av dem upprepas flera gånger, men konstigt nog tål de det. ”Ingen skulle någonsin komma på att misstänka oss.” ”Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga.” Och så är det förstås en upplevelse att komma tillbaka till Kaggensgatan, konditori Fiesta (som hette Siesta på min tid) och toapappersrullarna över trädet på Stagneliusskolans gård.
www.adlibris.com/se/bok/man-maste-inte-alltid-tala-om-det-9789137140209
Åsa Fosters debut, novellsamlingen ”Man måste inte alltid tala om det”, utspelar sig i Sydafrika åren efter apartheid. Det är ett samhälle präglat av våld, klassklyftor och efterdyningar av ett makabert system. Allt detta bildar bakgrund och är ofta underförstått, men vad novellerna egentligen handlar om är människor och deras olika livsstrategier. De gestaltas på ett helt mästerligt sätt, träffsäkert och utan stora åthävor, vardagligt men med dramatiska undertoner.
Jag läste de flesta novellerna för några år sedan i skrivarnätverket Nafs, när Åsa arbetade med dem. Jag tyckte redan då att de var väldigt bra, men när jag nu läser den färdiga samlingen i ett svep blir jag ännu mer imponerad. Novellerna förstärker varandra och bildar en fantastiskt lyckad helhet. Huvudpersonerna är väldigt olika, och det är märkligt att Åsa har lyckats få dem alla så trovärdiga. Samtidigt bildar dessa individuella röster en kör som talar om något gemensamt.
Några av novellerna fängslar mig mer än andra. Bäst är kanske ”Semester vid kusten”, där den yttre verkligheten ger flera extra dimensioner åt huvudpersonens inre dilemma. Jag är också mycket förtjust i ”Älskarinna”, men den kunde utvecklas mycket mera. Kanske bli en roman?
www.adlibris.com/se/bok/drombokhandeln-9789186480646
I Laurence Cossés roman ”Drömbokhandeln” (Au bon roman) har några udda figurer tröttnat på skräplitteratur och startar en bokhandel där bara goda romaner ska få säljas. De goda romanerna väljs ut av ett gäng anonyma författare. Två idiotiska idéer till en bokhandel, om de hade frågat mig, men till en roman kanske idén hade varit okej, med en annan författare. Visst, det finns partier i Drömbokhandeln som är bra, men andra delar är mera misslyckade. Laurence Cossé är alltför förtjust i namedropping. Hon verkar också helt sakna distans till sin grundidé om de goda romanerna, författarnas förmåga att skilja dåligt från gott, och om de onda förespråkarna för dåliga böcker som snart börjar försöka ta livet av de goda författarna. Kampen mellan bra och dåligt är nämligen liktydig med kampen mellan gott och ont. Cossé tror att skräplitteraturen är ett hot mot den goda romanen, men inte nog med det, den goda romanen är även ett hot mot skräpet. Trots att hon undantagsvis låter motargument komma fram låter hon sig inte påverkas. Kort sagt – en inte så god roman om det goda med goda romaner.
2013
Mikael Fant: Vattnet i mars. Piratförlaget 2013.
www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9164203220
Har just läst Mikael Fants andra roman, Vattnet i mars, en virtuos släktkrönika på 416 sidor. In i halva romanen tror jag att det är ett porträtt av en frånvarande huvudperson, den nyss avlidna matriarken Inga. Det är ju en form som har använts av t ex Heinrich Böll i Grupporträtt med dam, och av Tove Jansson i Sent i november (en bok som förresten nämns i Vattnet i mars). Men i den andra halvan glider Inga lite i glömska för familjemedlemmar med mer dramatiska liv. Totalt är det nio jagberättare, och Mikael Fant fångar deras olika liv, perspektiv och röster suveränt (det är bara några dialektala inslag som känns lite påklistrade). Jag blev väldigt fängslad av personernas historier och hur dessa griper in i varandra, och jag läste romanen i stor spänning till slutet. Trots det stora antalet personer hade jag inga problem att hålla reda på vem som är vem. En och annan lättköpt poäng köper man, för de centrala temana kring frigörelse och bundenhet är verkligen starka, och personerna känns trovärdiga och bra gestaltade. Titeln kommer från Tom Jobims låt Águas de Março, som finns både i portugisisk och engelsk version och här har fått en medelpadsk dräkt i form av en dikt. Boken rekommenderas starkt!
2012
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100127795
Lina Wolff: Bret Easton Ellis och de andra hundarna.
En 50-60 sidor in i romanen börjar jag bli orolig att inte hitta själva huvudhandlingen bland alla berättelser som är inkapslade i varandra som kinesiska askar. Men som vanligt oroar jag mig i onödan. Här finns en röd tråd som leder från början till slut, och alla delhistorierna hänger ihop på något sätt. Men det som verkligen håller samman romanen är Linas helt egna synvinkel för berättandet, hur hon ser på världen, människorna och deras trassliga relationer. Här finns en dråplig humor, en bitter klarsyn, en total avsaknad av det insmickrande, förskönande, romantiska som så lätt klibbar sig fast i relationsskildringar. Man känner igen tonen från novellsamlingen Många människor dör som du, fast kanske har den blivit lite svartare här. Samtidigt känns det definitivt som att Lina har utvecklats och har fått en starkare auktoritet i sitt berättande.
Redan bokens omslag är fascinerande, och snart förstår man att bilden har inspirerat till romanens inledande episod. Sedan följer en lång rad av röster, historier och personer som successivt hakar i varandra. Språket är ibland originellt men alltid lätt att följa; bilder och metaforer är ofta överraskande men aldrig krystade; tonen är helt enkelt unik. Det finns något avväpnande i personernas sätt att tackla livet, något skamlöst, eller snarare skamfritt.
Vad det än är med Linas prosa, det går inte att sluta läsa. När jag kommer till slutet är jag helt säker: detta är en fantastisk roman! Läs den!
P.S. Bokens baksidestext kan man med fördel bortse från.
www.bokus.com/bok/9789186021269/for-lydia
När Bengt Ohlssons Gregorius kom ut 2004 fick den mycket uppmärksamhet plus ett Augustpris. Visst var den intressant, men jag minns att jag undrade, varför man ingenstans bland alla skriverier såg namnet Gun-Britt Sundström nämnas i samband med den. Ändå är hon tydligen inte helt bortglömd, för 2008 återutgav Modernista hennes För Lydia från 1973.
För Lydia är en nytolkning av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, sedd ur Lydias synvinkel, men tidsmässigt placerad i 1960- och 70-talen. Till skillnad från Ohlssons Gregorius (som ju bygger på Söderbergs Doktor Glas) är För Lydia stilmässigt inte så avlägsen från Söderberg, trots tidsavståndet. När jag nu läser om den efter cirka 35 år förvånas jag över hur bra den är. Den blir inte bara en stor roman om kärlek, beroende, stolthet, sex, förödmjukelse m.m., utan också ett starkt tidsdokument i likhet med Sundströms mest kända roman Maken. Och som stilist är hon enastående.
Möjligen kan man säga att det inte var lika behövligt med ett annat perspektiv på Den allvarsamma leken, som på dagboksromanen Doktor Glas. I den första ger Söderberg själv läsaren stora möjligheter att distansera sig från Arvid Stjärnblom och identifiera sig med Lydia. Men det förändrar inte att För Lydia är en värdefull och fängslande roman. Nyutgåvan berikas av ett intressant förord av Nina Lekander.
www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100121789
För lite sedan fick jag Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter i födelsedagspresent. Det visade sig vara hennes tredje roman från 2009; hon debuterade 2002 med Pappa Pralin, och 2005 kom Änglarnas syster, båda läsvärda. I Bergets döttrar har hon utvecklats mycket som författare. Det är en märklig, bred men speciell familjekrönika från Gästrikland åren 1938-1958. Hon har en stark egen röst och jag blev helt fångad både av personernas öden (de är många) och av sättet att berätta. Förutom dessa personliga historier gestaltar hon även lite av samhällsutvecklingen under mitten av 1900-talet, det modernas genombrott. En mycket stark romanupplevelse!
www.bokus.com/bok/9789113017709/evighetsfallan
Evighetsfällan (Lõks Lõpmatuses) av Eeva Park kom ut i Estland 2003, svensk översättning 2007. Här befinner man sig i ett helvete på jorden bland gatubarn i Tallin och trafickingoffer i Berlin. Huvudpersonen är lite som en korsning mellan Lilja 4ever och Lisbet Salander. Det är en spännande berättelse med många starka scener, även om jag ibland undrar om inte hälften vore nog. Slutet är lite avhugget. Ändå den klart bästa estniska roman jag har läst (fast jag bör nog inte säga hur många de är). Sofi Oksanen är bättre, men henne måste man väl räkna som finsk.
www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186905023
Ricarda Junge: Stalinhusen (Die komische Frau). Jag vet inte om man kan tala om en tysk magisk realism, men kanske behövs det lite magi för att ta sig an tysk historia. Här är det inte den förträngda nazitiden utan den förtalade DDR-tiden som tränger fram ur väggar och golv i lägenheten på före detta Stalinallee. Fängslande, roligt, ibland spännande. Det jag gillar mest är den träffsäkra vardagsrealismen.
www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=918690504X
Nu har jag läst ut Kattbergen (Katzenberge) av Sabrina Janesch. I likhet med Ricarda Junges Stalinhusen (Die komische Frau) är det en ung kvinna som gräver i det förflutna och hittar en del spöken, men här är Berlin bara utgångspunkten för en resa österut på jakt efter släktens historia – och om en flykt västerut från Galizien 1945. Bakgrunden är alltså några av historiens större folkförflyttningar, men det har blivit en väldigt personlig och fängslande roman, som utspelar sig mest i Polen dvs ingenstans, och som blir mer och mer en saga ju längre österut man kommer. Mycket läs- och tänkvärd!
www.amazon.com/Katzenberge-Sabrina-Janesch/dp/3351033192/ref=sr_1_2?ie=UTF8&qid=1342621555&sr=8-2&keywords=janeschwww.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186757113
Har upptäckt en ny italiensk författare: Valeria Parrella, född 1974, från Neapel. Två romaner finns på svenska: Väntrum (Lo spazio bianco) och Avskedsbrev (Lettera di dimissioni). Båda är fantastiskt bra. Bra historier som placerar viktiga och väl gestaltade personliga dramer i en dagsaktuell samhällsram som är fångad på kornet. I den första möter man en kvinna vars dotter håller på att födas eller dö, dvs hon ligger i kuvös på en neonatalavdelning. I den andra en skapande konstnär som kämpar för att inte malas ner av nyliberalism och byråkrati. I båda är Neapel också en slags huvudperson, liksom det italienska samhället i förvandling. Allt skildrar hon på en prosa som är suverän: rik, utmanande, fantasieggande, träffande, fylld av undertoner. Hoppas det kommer mer på svenska, annars måste jag putsa upp min italienska ordentligt!
www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113045520
Har just läst ut Siri Hustvedts senaste roman, Sommaren utan män, som jag fick i födelsedagspresent av min son. Minst lika bra som de tidigare! Som vanligt handlar den om massor av saker, kvinnligt-manligt, otrohet, mobbning, onani och andra handarbeten, döden, skrivande osv. Hon väver ihop allvar, humor och de mest otroliga fakta, som man är säker på måste vara fejkade, som det om hur Columbus ”upptäckte” klitoris, tills man googlar dem och finner att de är sanna, eller vad man nu ska kalla det. Den här gången har Siri dessutom haft den oamerikanskt goda smaken att bara skriva 200 sidor, vilket bör uppmuntras. ”Det man fruktade var kort sagt enhandsläsandet.” Läs den och ta reda på vad det betyder!
www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127132102
Har just läst ut Stål (Acciaio) av Silvia Avallone, som har fått mycket uppmärksamhet. Bra historia av fucking Åmål-typ fast bredare, men tyvärr ojämn i utförandet. Vissa delar, som 40-50 sidor på slutet, är jättebra. Men början är inte så bra gestaltad, personer som närmar sig typgalleri-klichéer, alltför tydliga avsikter, beskrivningar utifrån, här och där nästan veckotidningsmoralitet. Ändå absolut värd att läsa. Och som sagt, den som håller ut belönas med ett starkt slut.
2011
www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113037625
Har just läst ut Haruki Murakamis 1Q84. Jag gillar Murakami, och det var aldrig tal om att ge upp, men jag måste säga att jag föredrar när han fattar sig lite kortare än 1350 sidor! Hans noveller är toppen, och flera av romanerna är riktigt bra. Tredje delen av 1Q84 var bitvis lite seg, han upprepar sig en del. Men totalt ändå okej. Och så kan jag tacka för att ha upptäckt Leoš Janáčeks Sinfonietta, som är ledmotiv i romanen. Lyssna på länken! http://www.youtube.com/watch?v=NCXRqgXiARA
www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113037668
Nattlampan tänd och dörren på glänt
Mats Kempe har kommit med en ny novellsamling, den hedersknyffeln! (Om han hade varit en ung kvinnlig debutant hade det kanske stått "kortprosa", för det är inte precis bred epik, utan väldigt sparsmakat, nästan prosalyriskt.) Mats Kempe är ungefär så nära man kan komma motsatsen till Jan Guillou, dvs inte ett ord för mycket. Rekommenderas!
Jag tror detta är den första lettiska roman jag har läst: Champinjontestamentet (Šampinjonu derība) av Laima Muktupāvela. Handlar om baltiska gäst- (=slav-) -arbetande champinjonplockare i dåvarande EU-tigerekonomin Irland (om någon minns den tiden...) Ganska bra, lättsamt och allvarligt. Varvas med recept på champinjonrätter, fast ärligt talat blev jag inte SÅ sugen på champinjoner...
2010
Milena Agus: Onda stenar (Mal di pietre), Grate 2010, 98 sidor.En lättillgänglig och lättsam berättelse trots mycket allvar och en del tragik i innehållet. Romanens jag är en ung kvinna som minns sin farmor, en udda person på det ganska traditionella Sardinien. Flera bifigurers historier är också fängslande, men det som stannar kvar i mig är farmodern och hennes onda stenar, eller mali de is pedras på sardiska, njurstenarna som ger henne många sorger men också hennes livs mest betydelsefulla möte. Farmodern anses galen av flera skäl: hon skriver dikter och åtrår män på ett sätt som skrämmer dem på flykten. Berättelsens struktur är bitvis lite rörig, antagligen ett försök att fånga minnets nyckfulla gång, men sammantaget är det en koncentrerad och originell berättelse, där även landskap och stadsmiljöer har en viktig plats.
Bild: www.adlibris.com/se/covers/M/9/19/9197734780.jpg
Fredrik Ekelund: Fadevår, tack för ljuset! Bonniers 2010, 259 sidor.
I flera romaner har Fredrik Ekelund skildrat män i Malmömiljöer: hamnen, Kockums, taxi, fotboll, och så en och annan vilsen utflykt till den akademiska värden borta i det så avlägsna Lund. Hans romaner myllrar av vildsinta och hämningslösa avsteg från det slätkammade och normerade livet och språket. Han är de malmöitiska dialogernas mästare, och bland mycket annat också den omvända klassresans skildrare. I sin senaste roman tonar han ner en del av det lössläppta till förmån för en allvarligare och mera realistisk självbiografisk ton. Malmö är han dock minst lika trogen som tidigare. Detta är en barndoms- och uppväxtskildring som säkert kommer att stanna kvar i minnet lika starkt som arbetsplatsskildringen i debuten Stuv Malmö, kom! från 1984. Fadevår, tack för ljuset! blir också lite av en biografi över det svenska folkhemmet.
Bild: www.adlibris.com/se/covers/M/9/10/9100116173.jpg
Jenny Erpenbeck: Hemsökelse (Heimsuchung), Bonniers 2010, 179 sidor.
Centrum i denna fängslande roman är en bit mark vid en sjö i Tyskland, det hus som byggs där och den rad av människor som bor eller vistas i och kring huset under halvtannat århundrade. Genom dem får vi uppleva delar av Europas historia, men trots krig och folkmord, trots rikens uppgång och fall är det hela tiden det lilla livet som står i fokus, familjeliv, barnens lekar, personliga öden, ofta bittra och våldsamma, men alltid med en koppling till platsen och naturen. Erpenbeck använder ofta drastiska paralleller i personernas olika öden, och som en mittpunkt i alla skiften står den nästan oföränderlige trädgårdsmästaren med sina årligen återkommande rutiner kring hus och tomt. Det är en osminkad bild av den tyska historien som Erpenbeck ger, men hennes prosa är nästan som en saga, enkel, klar, rakt på sak, värderingsfri, som om ett barn med vidöppna ögon betraktade vad som sker i de vuxnas värld. Trots ofta grymma episoder är det en njutning att läsa hennes historia.
Bild: www.adlibris.com/se/covers/M/9/10/9100123501.jpg
Arne Sundelin: Fallet Thurneman. Alfabeta 2010, 288 sidor.
En fascinerande biografisk roman om den ökända Salaligan – det svenska 1930-talets mest fruktade rånmördare. Det mest fascinerande är kanske hur oerhört tafatta och bortkomna dessa kallhamrade gangsters i den svenska idyllen framstår. Porträttet av Sigvard Nilsson, som tog sig namnet Thurneman – ett anagram för ”manhunter” – är försiktigt och prövande. Här finns mycket lite av spekulationer. Ändå tycker man sig komma denne särling in på huden. Skickligt gjort av Sundelin, som är känd dels för att leda skrivarlinjen på Biskops-Arnö, dels för sina verk om spetälskas liv. Steget från spetälsk till rånmördande herrekiperingsbiträde och hypnotisör känns förvånande kort.
Bild: www.adlibris.com/se/covers/M/9/15/9150112090.jpg
Anne Swärd: Till sista andetaget. Weyler 2010, 358 sidor.
Människorna och relationerna i Anne Swärds romaner är bräckliga och starka, egensinniga och utsatta i en alldeles egen form. I Polarsommar (2003) och Kvicksand (2006) fanns kopplingar mellan persongalleriet. Detta gäller inte för Till sista andetaget, men även här möter vi en flicka som går egna vägar, som går sin väg men ändå aldrig helt lyckas lämna barndomens utstötte grannpojke. Stämningen i romanen, liksom i hennes tidigare böcker, är inte helt behaglig men fascinerande, svår att lämna ifrån sig. Det handlar mycket om oroande familje- och kärleksrelationer, men också om självständighet och överlevnad.
Bild: www.adlibris.com/se/covers/M/9/18/9185849332.jpg
Simona Vinci: Moderns svek (Come prima delle madri), Bonniers 2005, 319 sidor. CD-bok 2005.
En mycket stark och obehaglig barndomsskildring var Om barnen vet man ingenting (2001) av italienska Simona Vinci. En andra roman av henne har fått den misslyckade svenska titeln Moderns svek och handlar om barn som konfronteras med de vuxnas värld på oerhört dramatiska vis. Romanen utspelar sig liksom den förra i ett norditalienskt flod- och slättlandskap, men nu befinner vi oss under andra världskriget, med återblickar till 1920-talet. En tragisk släkthistoria full av hemligheter rullas upp, dels ur två barns perspektiv, dels ur en ung kvinnas. Det är mycket gyttja som sipprar mellan tårna, mycket frusna flodstränder och en brutalitet som på något sätt ändå är självklar. Inget för feelgoodberoende, men en stark läsupplevelse.
Bild: www.adlibris.com/se/covers/M/9/17/9179533175.jpg
Jerker Virdborg: Kall feber, Bonniers 2009, 251 sidor. Finns även i pocket.
Virdborg har konstruerat en klassisk dystopi med ingredienser som påminner om många tidigare romaner i genren, från Karin Boyes Kallocain (1940) till Ninni Holmqvists Enhet (2006). Det är mycket irrande i ändlösa korridorer, labb, källarförråd, många mardrömsaktiga situationer. Skickligt och spännande är det, men kanske lite oklart vad som egentligen är måltavlan för samhällssatiren. Inte riktigt lika bra som Virdborgs förra roman Mannen på Trinisla (2007), men ändå absolut läsbar, och en del igenkännanden av detaljer från dagens arbetsliv blir det under läsningen.
Bild: www.adlibris.com/se/covers/M/9/10/9100123536.jpg
Virginia Woolf: Resan ut (The Voyage Out), Bonniers 2010, 462 sidor.
Detta är Virginia Woolfs debutroman från 1915, som alltså efter 95 år kommer ut på svenska! Jämfört med hennes senare mera kända verk är det en traditionellt uppbyggd roman, men redan här kan man känna igen flera av hennes främsta teman: samspelet mellan yttre agerande och inre monolog, kvinnors och mäns olika villkor, den brittiska överklassens absurda livsstil m.m. Resan ut utspelar sig i en utpräglat kolonial miljö och behandlar främst societetsliv och personliga relationer, men med samma skärpa, allvar och lätta humor som i hennes senare romaner. Ett citat: ”Han såg bra ut i den meningen att han alltid hade fått tillräckligt mycket nötkött att äta och frisk luft att andas.”
Bild: www.adlibris.com/se/covers/M/9/10/9100113905.jpg
Gunnhild Øyehaug: Vänta, blinka (Vente, blinke), Forum 2010, 265 sidor. Finns även i pocket.
Den som gillar referenser till låtar, filmer och litterära verk och personer får sitt lystmäte i denna spralliga mosaikroman, årets bok i Norge 2008. Själv brukar jag ha lite svårt för sådana referenser, men här har de en viktig funktion för att karaktärisera huvudpersonerna. Strukturen är Short Cutsliknande, men respektlösheten och det goda humöret (hos berättarrösten, oftast inte hos huvudpersonerna) räddar den från att kännas spekulativ eller lättköpt. Lämplig present till någon som pluggar litteratur-, film- eller genusvetenskap, eller som har relationsnojor av annat slag. Borde antagligen läsas på originalspråket, som är nynorsk, men även på svenska är den klart njutbar.
Bild: www.adlibris.com/se/covers/M/9/13/9137135201.jpg
2009
Lina Wolff: Många människor dör som du. Bonniers 2009.www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100121762
Årets debutant är Nafsare? I alla fall fick Lina Wolff fantastiskt positiva recensioner för sina lätt absurda, tänkvärda och roliga noveller. De gestaltar relationer där det skenbart onormala blir normalt (och kanske vice versa) och där människor vacklar mellan att söka efter något mera och att finna sig i livet som det är. Varje läsare verkar fästa sig vid olika favoritnoveller av de tolv i samlingen. Min är kanske Verónica, om ett länge och noga förberett frieri som inte går riktigt som förväntat. Det gäller förresten flera av novellerna, att händelserna tar oväntade vägar. En given julklapp till alla som hotas av slentrian i vardagens relationer!
Per Petterson: Jag förbannar tidens flod. Bonniers 2009.
www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100122785
Den norske författaren Per Petterson fick i år Nordiska Rådets litteraturpris för romanen Jag förbannar tidens flod. Några har uppfattat det som en slags ursäkt för att han inte prisades 2006 för Ut och stjäla hästar, som blev mycket uppmärksammad och verkligen är en fantastisk roman. Men Jag förbannar tidens flod är också bra. Den skildrar en medelålders man och hans gamla mamma. Romanen är skriven ur mannens synvinkel, men det är svårt att säga om han eller mamman är den egentliga huvudpersonen. Kanske kan man säga att huvudtemat är mannens beroende av sin mamma, och hennes svårigheter att helt svara upp till sonens känslomässiga behov. Per Petterson har en egen ton i sitt berättande som är en ren njutning. Om man gillar Jag förbannar tidens flod kan man passa på att träna sin norska genom att läsa Til Sibir från 1996, som är historien om mammans barndom och uppväxt, där relationen till hennes bror är central. Den finns tyvärr inte på svenska.
Andrej Platonov: Dzjan. Ersatz 2009.
www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9188858790
Liksom de flesta framstående sovjetförfattare hade Platonov problem att bli publicerad i sin livstid, trots att han var övertygad om kommunismens och sovjetmaktens välsignelser. Man kan förstå varför, när man läser Dzjan, skriven 1935, om ett litet ökenfolk i Turkmenistan, som huvudpersonen försöker rädda från glömska och utplåning. Något av det märkligaste jag har läst – en poetisk men skoningslös skildring av fattigdom, misär och resignation som går utanpå det mesta. Till slut är människorna så utmattade att de inte ens orkar dö. Det här är så långt från heroisk socialrealism man kan komma. Ändå är den lättillgänglig och i någon mening mycket vacker, men ha gärna ett glas vatten till hands, så du slipper tugga fuktig sand för att stilla törsten, som människospillrorna i folket Dzjan.
Sara Mannheimer: Reglerna. W&W 2008.
www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9146217525
Förra årets debutant? Faktum är att den blev nominerad till Augustpriset. Jag har nog aldrig läst en bok som på ett så nytt och oväntat sätt gestaltar livet, vardagen, detta att vara människa. Jaget har skapat ett antal regler, ritualer skulle jag kanske säga, för att hantera den inre och den yttre världen, och inte minst kollisionen mellan dessa. Men reglerna orsakar samtidigt nya svårigheter och dilemman. Hon hamnar i märkliga och dråpliga situationer som skildras med självklarhet och en underliggande humor. Mycket handlar om vad hon bör äta, men det vore helt otillräckligt att läsa boken som en historia om ätstörning. Jag fattar tycke för denna huvudperson, som snarare trots än tack vare sina regler verkar klara av livet, om än inte riktigt som andra. Sara Mannheimer är förutom författare även glasblåsare, vilket när man börjar tänka på det känns som en helt naturlig kombination.
Madeleine Bourdouxhe (1906-96): En spik, en ros och andra berättelser. Grate 2009.
www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197734705
Den här belgiska författaren var inte översatt till svenska tidigare när Elisabeth Grate Bokförlag 2004 gav ut romanen Gilles kvinna. Och nu i år kom novellsamlingen En spik, en ros och andra berättelser. Fem av dem är skrivna på 40-talet, tre på 80-talet. Bourdouxhe visar sig vara en fantastisk novellist som räcker fram starka och koncentrerade scener ur livet mot läsaren så att alla sinnen berörs. Det är ofta ett materiellt torftigt vardagsliv hon skildrar med en skärpa som får en att tänka på hur gamla svartvita foton kan förmedla mera känsla och stämning än värsta färgorgien i HD. Den längsta av de åtta novellerna är självbiografisk och skildrar hennes flykt med en nyfödd dotter från Bryssel till sydvästra Frankrike vid Tysklands inmarsch 1940.
Marie Darrieussecq (1969-): Tom är död. Norstedts 2009.
www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113018442
Marie Darrieussecq debuterade 1996 med Suggestioner (Truismes), romanen om en kvinna som blir till en sugga i och med att hon behandlas som kött, samtidigt en skildring av en skrämmande nära framtid. Hennes senaste roman, Tom är död (Tom est mort, 2007), handlar om en kvinna som har förlorat ett barn, vilket präglar henne helt och hållet ännu tio år efteråt. Tydligen fick hon en del kritik i Frankrike för att hon skrev om något hon inte varit med om (till skillnad från att bli sugga?), men det här är en mycket bra roman, en intensiv berättelse om att ändå leva, trots den erfarenhet som tar upp allt utrymme i ens inre. Samtidigt är hennes uttryck väldigt enkelt och återhållet, lättillgängligt trots det tunga ämnet.
Sign-in to write a comment.